Malin Ida Eriksson

Documentation from Maison&Objet, Rising talent award 5-9th September, Paris.

Photo 11-15 taken by Design in Pictures.

Minnesmärken

Traditionellt är ett minnesmärke en offentlig skulptur och ofta står den för att markera en historisk händelse. Detta för att ge inblick i något som passerat, som vi bör bära med oss framåt som en påminnelse om något viktigt.

Malin Ida Erikssons skulpturer är ett minne av det som hör dåtiden till men som inte nödvändigtvis anses vara en stor historisk händelse. Skulpturerna står som minnesmärken för en tid, en plats, en händelse och blir därför ett monument av förfluten tid.

I Malin Ida Erikssons utställning Minnesmärken presenteras ett urval av skulpturer som är en del av ett större projekt med titeln När tid blir form: Monumenten. I detta arbete har Malin genom keramiska tekniker skapat en metod för att hitta nya former till skulpturer. Skulpturerna kommer från tuschteckningar som i sin tur kommer från torra obrända ringlade kärl i lera som fyllts med vatten färgat av tusch. Lerans starka önskan att återgå till sitt plastiska tillstånd skapar spänningar i kärlen som slutligen spricker. Det svartfärgade vattnet rinner ut på ett vitt papper och skapar en slumpmässig bild som sedan översätts från det tvådimensionella på pappret till det tredimensionella i leran. De ringlade kärlen använder Malin som verktyg likt en målare använder sina penslar och skulpturerna står kvar som monument – som minnen av den tid som passerat.

Det genomgående temat i Malin Ida Erikssons arbete kretsar kring tankar om tidens gång och livets förgänglighet.

Alla foton tagna av Lisa Hallgren

När tid blir form

Performance, måleri och keramisk skulptur Tyresö konsthall 22 oktober – 23 november 2022

Jag är en materialbaserad konstnär som arbetar med performance, skulptur och måleri. Mitt konstnärliga arbete handlar om tankar kring tidens gång och livets förgänglighet. I projektet När tid blir form har jag skapat en metod för att hitta nya former till skulpturer baserat på keramiska traditioner och tekniker.

Det första verket i projektet är ett performance. Under performancet fylls obrända lerkärl med vatten och tusch inför publik. Efter ungefär en kvart bildas sprickor i kärlen och ur sprickorna läcker det svartfärgade vattnet på ett vitt papper och skapar slumpmässiga bilder. Tuschfläckarna jobbar jag vidare med genom att översätta dem från det tvådimensionella på pappret till det tredimensionella i leran. Kärlen ser jag på som mina verktyg vilka jag använder likt en målare använder sina penslar. Tuschmålningarna som kärlen skapat står som förlagor till skulpturer som är det andra verket i projektet och har titeln När tid blir form - monumenten.

Min process ser jag på som linjär - en handling leder till nästa handling och leran är min arbetspartner i händelseförloppet. Jag ser inget slut i min process och forskning kring materialitet och form, därmed heller inget stopp i mitt samarbete med materialet. Enligt mig har leran enorm potential i sin mångsidighet som material. Den är formbar men oföränderlig om bränd, den är följsam men envis och den kräver min kunskap och fulla närvaro.

Jag fascineras av hur något som varit plötsligt kan sluta existera. Hur saker förändras över tid och hur jag måste förhålla mig till denna konstanta förändringsprocess. Ur dessa tankar kom performancet, och i förlängningen målningarna och skulpturerna som står som monument eller minnesmärken för den tid som passerat, som ett slags fruset minne av tidens gång.

Malin Ida Eriksson

Malin Ida Eriksson är född 1991 i Stockholm och är utbildad på Konstfack i Stockholm och

HDK, Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg. Numera är hon bosatt i Tyresö och presenterats i flera separat- och grupputställningar, bland annat på Galleri KC Väst, Gustavsbergs konsthall, Galleri Rostrum i Malmö och på konsthallen i Trollhättan. Hon har erhållit ett flertal stipendier bland annat Konstnärsnämndens ettåriga arbetsstipendium och från Hertha Bengtsons stipendiefond. Tidigare i år (2022) mottog hon Tyresö kommuns kulturstipendium.

Utställningen är ett samarbete med Tyresö konstförening och arrangeras med stöd av Riksförbundet Sveriges Konstföreningar och Kulturrådet.

Alla foton tagna av Henrik Eriksson

NÄR TID BLIR FORM

I utställningen När tid blir form presenterar jag min forskningsdrivna praktik inom materialitet och form för första gången i sin helhet. Arbetet börjar med ett performance där obrända kärl i lera fylls med vatten och tusch. Kärlen som är placerade på ett papper strävar efter att återgå till sitt plastiska tillstånd och suger därför åt sig vattnet vilket skapar sprickor i kärlen. Ur dessa sprickor läcker det svartfärgade vattnet och skapar bilder, eller målerier, som jag sedan använder som förlagor till de skulpturer som presenteras i det yttre rummet.

Jag har så svårt att förhålla mig till förändring.

Arbetet med detta tema började efter ett artist in residency på KKV Bohuslän våren 2017. Där var jag på en plats utan material och utan föreställningar om vad som skulle ske. Inspirerad av Marina Abramović var jag övertygad om att allt jag gjorde på denna nya plats skulle bli en del av den konstnärliga praktiken såväl som slutresultatet om jag bara fullkomligt hängav mig platsen. Jag lät vistelsen guida mig och materialet och tillsammans skapade vi ett porträtt av en plats. Som resultat av detta i kombination med att ugnen på keramikavdelningen var ur funktion började jag upprepa formen av ett runt kärl om och om igen.

En klok person sa en gång till mig: om du upprepar något tillräckligt länge ger det till slut mening. Jag upplever fortfarande att det är sant.

På vernissagen av utställningen fyllde jag för första gången ett av de runda kärlen med tusch, en process jag sedan dess inte verkat få nog av och idag har jag ringlat över 100 kärl.

Det är något som händer med tiden när jag kollar på kärlen som spricker, det är som att den står helt stilla i den där väntan. Monumenten, som är titeln till skulpturerna, står kvar som just monument eller hyllningar till allt som passerar och förändras, som ett fruset minne av det som varit.

/Malin

Foto: Malwina Kleparska

In the work /When Time Becomes Form - The Monuments/ I have created a method to find new shapes for sculptures based on ceramic techniques. The sculptures originates from ink paintings, which are created by unfired coiled vessels made in clay. These dry vessels are filled with ink coloured water and because of the materials strong desire to get back to its plastic state, tensions are created and the water starts to leak onto a white paper. The vessels paint pictures created by chance, and the paintings stand as sketches for sculptures. After this, I translate the two dimensional on the paper to the three dimensional in clay. I view my vessels as tools which I use as a painter uses her brushes. The sculptures stand as monuments - as a memory of a time that has passed.

My work revolves around thoughts on transience and the passing of time.

Video presentation of this work

Photo of last sculpture: Sofie Blumenthal

Documentation of performance presented during the exhibition Att låta det obetydliga tala at Konsthallen Lokstallet the summer of 2018. Photography: Sofie Blumenthal

For the performance I have been working with the shape of a vessel which I use as tools to create pictures, as a painter uses brushes. The performance consists of a set of unfired vessels on a podium, another podium with water bottles, ink and me. During the performance I color the water in the water bottles with the ink and pour the black liquid into the unfired vessels. After this I wait together with the viewers. It takes around 15 minutes before anything happens, but eventually the vessels start to crack caused by the materials strong desire to return to its plastic state - the clay sucks the water which creates tensions, eventually the black ink leaks out of the vessels onto a paper.

The title of the exhibition I had in the small gallery at KKV Bohuslän Easter 2017, which was the result of three weeks of work during the artist in residence I received as a scholarship after my completed studies at HDK in Gothenburg.

 During this working period of three weeks I repeated the shape of a vessel. The shape represents more than a functional object and it leads the thought to the inside, the outside and the wall that keeps the inside separated from the outside.

During the working period I kept in mind to respect the place I had encountered, to nurture and respect it as I expect to be cared for and respected by people I meet as well as places I visit. During my process I initiated a collaboration with the site and these pictures are a selection from my artist in residency at KKV Bohuslän.

Bachelor exam work from 2016.

For my Bachelor exam I worked with unfired roofing tiles. During my years at HDK I focused on thoughts around function and dysfunction, and how we are surrounded by the material clay and ceramic pieces in our everyday life. How we relate to those objects without thinking about it. With the work The Roof I wanted to highlight the everyday ceramic objects that might be taken for granted.

I was sponsored by Monier taktegel with all the unfired roofing tiles, constructed a wooden frame and placed the tiles in a field outside of Gotheburg for eight days. For the exam exhibition I presented the wooden frame and the decayed unfired roofing tiles.

The first eight presented pictures show the process of the decaying of the tiles day by day. The last picture shows the finished installation of The Roof presented at the exam exhibition.

Still image from the video Dysfunctional Functionality

During the video the coffee pot gets filled with coffe, to later on be poured from the pot to the cup and after this action the act of waiting starts. After approximately 7 minutes, cracks appears in the objects and the black coffee leaks out onto the white table cloth.

This work was created out of thoughts around function / non-function. In order for a ceramic object to work properly, it must be fired to 1280 degrees celsius in order to work as a functional object, and because of the fact that the jug and cup are unfired, they burst when filled with liquid.

This work handles the art of waiting. It is about the passing of time and the fragility of life. How things are built up to slowly decay.

A project born in uncertainty

The title of the piece Don´t be frightened of cliches was coming from the website: http://stoney.sb.org/eno/oblique.html, which is randomized sentences from Brian En’o och Peter Schmidt’s oblique strategies. 

The title was the inspiration for this installation which is built by stones found in the area where I was at the moment the sentence was randomly selected from the website. I chose to build a bridge with the stones between two trees near the ocean.

The only thing I can know for sure is that as long as I make and act, something will be created.

Wheel-thrown, glazed and high fired cups in stoneware clay casted into plaster plinths.

Sketch assignment and completed work for the Culture Week in Ängelholm 2012, the work was installed in Järnvägsparken. The piece was later bought by Munka Ljungby Folkhögskola. The bench is casted in concrete and the figures are coiled high fired ceramic sculptures.